E S T E X X

Det kväver mig.

Jag bruka skriva allt i min blogg, men den senaste tiden har jag inte det eftersom jag har valt att låta allt vara och folk ska inte behöva veta, men när jag satt på tåget hem till Helsingborg så kom jag på det att jag använder min blogg för att skriva av mig och jag skriver denna blogg för min skull och ingen annans skull. Så om ni inte vill veta mer så läs inte vidare. 

Allt började då jag kom hem efter min praktik. Jag är ganska så tyst om vissa saker, men när jag var på min praktik så hände något som skrämde mig och jag börja tänka på allt gammalt och jag visste inte hur jag skulle få fram detta till någon eftersom jag vet att folk tycker jag är tjatig osv med det. Jag kommer hem och jag ler och skrattar. Har en massa att göra, men mina tankar och mardrömmar finns där ändå. Det slutar med att jag slutar äta och jag slutar i stort sett le i skolan. 

När det hade gått för långt så bestämde jag mig för att prata med en vän som jag trodde skulle finnas där, men det visade sig att min vän inte ville lyssna så jag höll käften och nu kände jag att nu orkar jag inte mer så jag höll allt inom mig och allt började sakta rasa. 

Skolan började och första dagen gick bra och andra, sen så började allt hända som inte borde. Jag försökte prata och ta reda på vad det var, men jag fick aldrig något direkt svar och det slutade med att min så kallade vän bad mig dra åt helvete med mina problem. Vänta det är inte hela sanningen. Jag är nog inte så oskyldig.

När det blir för mycket för mig så säger jag ifrån, men allt blev så fel för det skulle inte bli på det viset. Jag tröttnade på att känna som jag gjorde och alla "tjabb" vi hade i projekt arbetet så jag skrev i min loggbok att vi hade haft värsta diskussionen och det slutade med att lärarna drog upp detta på vårt möte, som dom inte skulle. Så efter så sa min så kallade vän att det var väl onödigt att skriva det. Ja det kanske var det, men jag var less på allt och utan att tänka mig för så säger jag att hon ska be sin pojkvän att sluta lägga sig och kasta all skit på mig. Jag sa mer jävla pojkvän. 

Vi kom ut på skolgården och det är då min vän skriker till mig att jag ska ta mina problem och dra och åt helvete och aldrig mer snacka med henne.

En stor sten lossnade inom mig och jag kände mig lättare än någonsin för det tillfället. Då jag kommer hem så säger jag till "Kalle" att jag inte dök upp på deras fiskprovning pga att det hade hänt saker och sa förlåt. Mer har jag inte sagt förutom till "Kalle2" och "Kalle3" att jag och min så kallade vän inte längre är vänner. Sen har jag inte nämnt något mer om det till våra gemensamma vänner för att inte blanda in dom eller något. 

Sen under tidens gång har jag fått veta att dom har fått veta mer än så och det kan förklara orsaken till varför folk är som dom är mot mig. 

Jag anser att det som har hänt är något mellan mig och henne och ingen annan. 

Det kväver mig att de som man tror är sina vänner sen visas inte vara det. Folk intalar mig saker och jag gör inget annat mer än att tro på det. För det tar kål på en att inte tro på sina "vänner" 

Jag har en "vän" eller vad man ska säga och ärligt talat så vet jag inte vad som håller på att ske mer än att min vän sakta är på väg bort ifrån mig. Jag saknar denna vän så otroligt mycket och jag vill bara tala om det för personen eftersom det kväver mig mer och mer. Jag försöker att inte lägga energi på det, men jag gör det eftersom att det gör så ont i mig att ännu en vän som man trodde fanns där inte längre finns och beter så otroligt underligt mot en.