Förlåt mig
Jag vet inte vart jag ska börja mer än jag känner på mig att detta inlägg kommer bli väldigt långt.
Jag sitter här i min säng med datorn i knät och skakar i hela kroppen.
Jag orkar snart inte mer.
Jag kan börja med att skolan lutar med en pil neråt och inte uppåt som jag hade velat ha det just nu. Jag är inte alls glad på mig själv när det gäller det. Hatar verkligen mig för det. Fast vad ska man göra när man inte orka och bara vill ligga under täcket och önskat att allt skulle bli bra igen.
Jag vet att jag inte ska nämna några namn, men nu är det på tiden att jag får ur mig det här som jag bär på. Jag orkar inte längre gå med det. Vill bara få ett slut på allt.
Jag ska berätta om två olika personer väldigt lika varandra men ändå så jävla olika.
Vi börja från början.
Jag kallar han för Öjje.
Vi blev vänner via Sara eller mer vänner blev vi när min kompis Emma blev ihop med Öjje. Vi blev bättre och bättre vänner. Med han kunde jag verkligen prata om allt och vara mig själv. Det var liksom Öjje och Sara det var.
Öjje flyttade med sin familj ner till Trelleborg och när de flyttade fick vi på något sätt bättre kontakt med varandra. Han kunde vara tyst och han sa inte så mycket. Han sa aldrig något om han inte visste det stämde.
Han har nog sagt det bästa jag har hört.
"Jag skulle vilja byta plats med dig för att se hur du mår så att jag kunde hjälpa dig mer"
Det ända jag begärde var att han fanns där när jag behövde prata. Att han lyssnade på det jag sa. Han behövde inte förstå det var det sista jag krävde av honom.
Tiden gick och vår vänskap började glida isär.
Jag sa ifrån att jag inte tyckte om att han gick bakom min ryggen. Efter några dagar ber han mig stort sätt dra åt helvete. Han ville aldrig mer prata med mig eller bli min vän.
Jag lovar jag var helt förstörd. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var bara han jag hade där som visste om allt. Det vara bara han som lyssnade. Det vara bara han jag kunde prata med. Nu var allt det där ett öga blått.
Ett halvår gick och jag träffade på honom på Östersjöfestivalen. Vi sa förlåt och sådant. Någon dag efter märkte jag att han var sitt gamla jag och inte menade det.
Jag vågade inte ta den kontakten med killar igen på ett tag. För jag orkade inte längre bli sviken av dem. Nej det handlar inte om förhållande. Det handlar om vänskapen.
Jag gick vidare och fick lära mig leva med att ha det så mellan oss. Vi kunde höra av varandra med något enstaka sms, men att träffa han är jag nog inte redo för än idag. För det är nog bäst att det är så som det är mellan mig och han som det är nu.
Jag erkände för han att jag var olyckligkär i honom. Fast jag hade aldrig kunnat bli ihop med honom hur mycket jag än var kär i honom.
Till person två.
Jag kallar han för Joel.
Det var den första killen jag vågade närma mi efter allt.
Jag träffade han på Aleks 15års fest. Vi började prata och vi kom fram till att han gick i samma klass som en gammal klasskompis till mig och han gick/går på samma skola som min syster.
Vi höll kontakten på biddagboken, msn och sms.
Det var en dag då jag verkligen mådde dåligt och jag visste inte vad jag skulle ta mig till så jag berättade för honom om mitt liv. Vi fick en bättre vänskap och jag kände att jag verkligen kunde prata med honom om allt. Och så rann det på.
En dag så åkte jag till honom mitt i veckan för enbart hans skulle.
Dagen efter jag har kommit hem så kom mardrömmen i mitt liv. Jag bara orkade inte. Nu rasade hela mitt liv. Det var så det kändes. Jag hade bestämt mig för att inte tillåta det. Fast enklare sagt en gjort.
Jag lever än idag med smärtan i bröstet och undrar än idag vad det var som gick så fel.
Jag vet vad jag gjorde och jag säger bara FÖRLÅT för det.
Det jag gör är att ge han tid, den tiden han behöver, men frågan är om det är någon mening med det?
Jag vill verkligen hitta tillbaka till den vänskapen vi hade, kanske bättre. Jag vet inte vad han vill, tror inte han vet det än.
För om jag ska erkänna en sak så är han en sådan underbar människa. Svår att hitta.
Jag dömer aldrig en person från sina dåliga sidor. Jag dömer personen från sina bra sidor.
Då du gjorde fel så var det bara att ta det med en klackspark och leva vidare. Det går inte att hacka på allt fel man gör. För vi alla gör vi våra fel som vi ångrar.
Jag vet att det är fel att berätta det här, men jag gör det.
Jag lovar dig att den dagen vi ses så ska du få höra vad jag tycker om dig så du verkligen förstår att jag menar det jag säger.
